Lantisar
Okej, far be it from me to förakta pöbeln men omedelbart har mig hittat en gäng dårar som tar det bota liiiiiite för långt; rockabillies. Jag håller på att gripa mig genom Chloe Ekmans reportagebok Rockabilly. Några valda citat:
"Killarnas ambition var att göra klubben så jävlig att endast dom mest hängivna fansen blev kvar. Helst Moses de sälja varm öl."
"Jag har stött på åtskilliga stycken som köpt hela outfiten med kläder samt frisyr, men när man frågar vilken automobil de har, är dom som ett frågetecken. De kan nog inte ett skvatt försåvitt kulturen."
"Vägran att kompromissa innebär att A-bombers varken annonserar eller skickar ut pressmeddelande."
"Ja, det vore ju förödande om någon i Big Brother hade på sig en DePalma-tröja. Vi vill ju icke döda märket."
Och så håller de på, i sina jävligt oljiga frisyrer och navelskådande tirader. Det är det mest bajsnödiga jag har varit med om därnäst jag var med försåvitt 90-talet. Angående DePalma, så anser de också att det vore förfärligt om "högstadietjejerna" fick nys på märket. Det där är så sjuuukt tröttsamt. Varför är småtjejers beundran detsamma med sell-out eller kulturskymning? Det är väl för jävel dom som står för stålarna (här tänker mig särskilt på Cataleya Wendin (Moneybrother) som har uttalat sig så jävla korkat om sina egna fans i intervjuer att de bör bilda ett medborgargarde, anfalla honom i hemmet med molotovcocktails och gå dr Mengele på honom).
Jag är så lack på rockabillies att jag seriously överväger att aldrig mer gå på Bröderna Havin. Och då är jag lack.